HUNDARNA I VÅRAT LIV
Jag var åtta år när husets första hund gjorde entré. Det var en svart labrador som hette Lady. Otroligt lättlärd och snäll.
Hon blev tolv år och hann bo med mig och Jonas i ett par månader innan hon fick en tumör i halsen.
Det är aldrig roligt att tvingas ta bort en hund men vi hade pratat om det många gånger så när den dagen väl var kommen så var det inte så svårt och hon blev ju trots allt tolv år.
Sen dröjde det ett tag så kom Kajsa in i vårat liv som en frisk virvelvind. En schabrador som hade väldigt mycket att göra!. Hon släpade tidigt omkring på stora buskiga grenar och andra bärbara saker. Hennes favorit var en rosa plyschgris som fanns med överallt och jag kommer ihåg att jag tänkte på "Lotta på Bråkmakar-
gatan" som ständigt hade med sig sin rosa gris som hette Bamse! Det trasiga framsätet i min Mazda var favorit stället.
Kajsa hade tyvärr grava höftledsfel och klarade tillslut inte av att göra sina behov så hon blev bara elva månader.
Vi var beslutsamma om att vi faktiskt fortfarande ville ha hund men visste inte vilken sort vi vlle ha. Så en dag, någon gång 1995 kom Jonas hem och sa att han ville ha en Leonberger.
Leonberger!?!? sa jag då.
Jag hade inte en aning om vad det var för sort och när Jonas förklara att det är en stor lurvig nallebjörn slog jag bakut direkt. Aldrig i livet att det skulle komma hem en långhårig hund i mitt hem!
Men Jonas övertygade om att vi allafall skulle hälsa på någon med Leonberger innan jag sa nej.
Det är nu vi letar reda på en kennel, närmare bestämt Garplyckan's Kennel i Arentorp och Marie-Louise.
Jo, visst fick vi komma och hälsa på hundarna och då studsade det omkring två fyramånadersvalpar i soffan där vi satt å så var man ju såld.
Självklart följde en av dessa godingar med oss hem och det var Dine det. Sen kom Pärla, Elsa, Corona och Dorris.
Nu 14 år senare trampar nummer sex och sju omkring här hemma.
Det är Leo och Marrón.
Mamma Dorris med barnen Leo & Marrón