Hundens dagbok
07.00 – Tjohoo, en promenad. Det bästa som finns!
08.00 – Tjohoo, hundmat. Det bästa som finns!
09.00 – Tjohoo, ungarna är uppe. Det bästa som finns!
12.00 – Tjohoo, leka i trädgården. Det bästa som finns!
14.00 – Tjohoo, åka bilen. Det bästa som finns!
15.00 – Tjohoo, ungarna kommer hem. Det bästa som finns!
16.00 – Tjohoo, leka med en boll. Det bästa som finns!
17.00 – Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det bästa som finns!
18.00 – Tjohoo, hundmat. Det bästa som finns!
20.00 – Tjohoo, blir kliad på magen. Det bästa som finns!
22.00 – Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det bästa som finns!
Kattens dagbok
783: e dagen i fångenskap…
Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig i gång är att jag en dag ska lyckas rymma och den milda tillfredställelse jag får av att klösa på möblerna. I morgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.
Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde försöka vid toppen av trapporna. I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favorit fåtölj. Kom ihåg: lägg en i deras säng.
Fångade en mus som jag bet av huvudet på. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå omkring i ständig skräck. Bemötandet jag fick var massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är.
Saker och ting går inte som planerat.
På kvällen dök deras kumpaner upp för någon slags sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet men jag kunde känna doften från deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererar till som ”allergi”. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.
De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.
Fågeln däremot ger intrycka av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet. Men jag kan vänta…
Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket.
Detta är taget från ett vandrings-mail som spreds med blixtens hastighet för några år sedan. Kommer förmodligen ursprungligen från England eller USA.
Men min favoritversion är när programledaren på Mix Morron Zoo läste upp det i direktsändning.
http://www.youtube.com/watch?v=pcNJEBgaaA0