Det värsta är att jag inte vet om det är till min fördel.

I går så skulle jag åka med Ellinor och barnen in till min mormor för att fira hennes födelsedag (i söndags).
De kom och hämtade mig och när jag klev in i bilen skrattade Ellinor.
???? man undrade ju varför så klart.
Då var det så här:
Viktor och Kajsa hade kivats lite så där som bara syskon kan i bilen påväg ner till mig men när de fick se att jag kom ut ur huset och på min väg mot bilen så säger Viktor:

"Ops, nu kommer AnneSofie och då är det bäst vi klistrar på våra finaste leenden."

Min första spontana tanke är ju givetvis positiv men frågan är ju om det rakt igenom är till min fördel att sätta sådan respekt i barnen att de känner sig tvingade att le varje gång det träffar mig.
Självklart ser jag ju hellre ett leende än sura miner men....
Hum - tål att tänkas på men just för tillfället så tänker jag helt enkelt bara uppskatta detta och invänta eventuella efterskalv.